Vissa berättelser är faktiskt nästan för bra för att vara sanna. Mycket som florerar på nätet är svårt att bedöma huruvida det har skett eller bara är påhittat, men i vissa fall tycker jag inte det spelar så himla stor roll.
Den här historien (nedan) hittade jag tidigare i dag. Den är skriven av den stora sajten Shareably och jag kunde inte hålla mig för skratt, så jag kände att jag måste få dela den med er. Om det hela hänt på riktigt vet jag alltså inte, men oavsett så är det fantastiskt roligt!
Berättelsen är skriven i jag-form av en pappa – och vi har översatt den från engelska till svenska.
”Jag och min kära fru har alltid velat att våra barn ska ha husdjur. Vi har sett det som ett bra sätt att lära dem att ta ansvar. Även om det inte alltid kanske varit så lyckat. Guldfiskarna spolades exempelvis ganska snabbt ner i toaletten.
Men en kväll, efter att vi ätit middag hemma, kommer vår son inspringandes i köket.
– Pappa! En av mina ödlor beter sig jättekonstigt. Han verkar sjuk eller något, sa sonen. Kan du hjälpa till?
Jag följde med honom in i hans rum och hittade en av de två ödlorna liggandes på rygg. Han såg lite stressad och jag kom genast på vad jag skulle göra.
– Älskling! Kom och kolla på ödlan, ropade jag.
Hon kom in direkt.
– Åh herregud! Hon ska ju föda? utbrast frun.
– Va?! svarade sonen. De heter ju Bert och Ernie!
Jag blev minst sagt irriterad.
– Vad fasen. Jag trodde vi bestämt att de inte skulle få föröka sig, sa jag.
– Vad vill du jag ska göra? Sätta upp en skylt på deras bur om parningsförbud? svarade hon sarkastiskt.
– Nej, men vi kom ju överens om att skaffa två hanar när vi köpte dem! replikerade jag med min allra trevligaste stämma (nåja, kanske inte ändå).
”Herregud!”
– Precis! Bert och Ernie, sa sonen.
– Jo, men det är inte helt lätt att avgöra på en del, svarade frun och gav mig en irriterad blick.
Jag fick samla mig och sa till familjen, som nu var samlad.
– Nu kommer vi att få uppleva naturens krafter och mirakel, barn!
– Herregud! svarade de.
– Men vad tusan ska vi göra med massa små ödleungar?! undrade frun panikslaget.
Hon fick inget svar, i stället stod alla och tittade pö vad som försiggick inne i buren. Plötsligt uppenbarade sig vad som såg ut som en liten, liten fot där man kan tänka sig att ödlans ungar ska komma ut. Men sekunden senare försvann ”foten” igen.
– Det går inte direkt snabbt framåt, sa jag.
– Gör något, utbrast sonen.
Åker till veterinären
Så nästa gång ”foten” uppenbarade sig sträckte jag mig in och försökte försiktigt, försiktigt dra lite i den – för att hjälpa ödlan. Men det fungerade inte. Samma procedur upprepade sig flera gånger, utan något direkt resultat.
– Ska jag ringa 112? undrade dottern. De kanske kan hjälpa oss över telefon?
– Nja, svarade jag. Jag tror vi får åka med Ernie till veterinären.
Så vi satte oss i bilen och körde iväg. Sonen hade ödlornas bur i knät.
Vi kom in snabbt och en veterinär började undersöka ödlan med ett förstoringsglas och några andra små instrument.
– Vad tror du, doktorn? Blir det ett kejsarsnitt? undrade jag.
– Mycket intressant, sa han och la undan sina glasögon. Får jag prata med er föräldrar privat en kort stund?
Jag bad barnen att gå ut ur rummet och kände att jag började svettas lite lätt.
– Kommer Ernie klara sig? frågade min fru.
– Jadå, försäkrade veterinären. Ödlan är inte på väg att föda. Det kommer förresten aldrig att ske. Ernie är en kille. Han är en ung hane – och då och då när de blir lite äldre och könsmogna så … som många andra djurarter så … äh, onanerar de. Precis som han gjorde nyss, genom att ligga på rygg, sa han med rodnande ansikte.
”Ser framför mig hur…”
Det blev helt tyst i rummet, men efter en kort stund sa min fru:
– Så Ernie var bara … exalterad?
– Precis, svarade veterinären.
Då bröt min fru ut i ett gapskratt.
– Vad är det? undrade jag.
– Eh … det är bara, sa frun. Det är bara det att jag ser framför mig hur du hjälper till att dra i hans … lilla sak.
Hon kippade efter andan samtidigt som jag tog Ernies bur, tackade veterinären och lämnade rummet. Snart satt vi i bilen igen. Det var tyst. Det enda vi hade sagt till barnen var att Ernie kommer att bli bra.
– Men jag vet att Ernie är tacksam för vad du gjorde, pappa!
– Ja, du skulle bara veta! svarar frun och gör allt för att hålla inne skrattet.
2 ödlor: 1 000 kronor.
1 bur: 500 spänn.
1 veterinärbesök: 1 500 kronor.
Vad kan vi då konstatera efter det här? Jo, håll dig vaken under biologilektionerna, för ödlor lägger ägg!”
Visst är det härligt med människor som kan bjuda på sig själva på det här sättet?! Tryck nu på DELA-knappen om du också drog på smilbanden!
