Vissa stunder gäller det att visa upp sig från sin absolut bästa sida. Den vetskapen kan dock skapa både press och nervositet. Det kan i sig leda till att det i stället är en sämre version av en själv som visas upp. Det blir en motsatt effekt mot vad man hoppats på, helt enkelt.
Det är den här underbara berättelsen från sajten boredpanda ett klockrent bevis på. Huruvida den är fiktiv eller helt sann framgår inte riktigt, men oavsett så garvade jag högt. Den har i alla fall lagts upp på nätet och fått tusentals läsare att vika sig av skratt.
En man berättar:
”Min fru hade precis fått ett nytt jobb. Hon hade velat ha det länge och nu hade alltså drömmen blivit sann. Så i går bjöd hennes nya chef över oss på middag. På vägen dit förklarade min fru för mig upprepade gånger hur viktigt det här var för henne – och hur avgörande det var att vi gjorde ett synnerligen gott intryck.
Jag svarade, lite buttert, något i stil med att det var onödig information – och att jag är ett socialt geni som alltid lyckas med att ge nya människor en positiv bild av mig själv.
Väl där så fick allt en bra start. Chefen är en singel-kvinna i 50-årsåldern så det var bara vi 3 där. Vi samtalade på ett trevligt sätt, tog en fördrink och åt lite plockmat inför middagen. Jag lyckades få till några vältajmade skämt som fick chefen att skratta och frun verkade nöjd.
Inte serveringsbar
Cirka 1 timme in på besöket kommer så värden in med middagen. Det var en rejäl stek som till och en av oss, men direkt när jag började skära i den så upptäckte jag att den var extremt rå. Här snackar vi EXTREMT.
Jag har käkat en del blodigt i mina dagar. Vanligtvis föredrar jag ”medium” framför ”rare”, men jag kan utan problem äta en lite blodig köttbit. Fast det här var något helt annat. Vi snackar flera minuter till på en grill innan steken var serveringsbar.
Nu stod jag inför ett dilemma – vad tusan skulle jag göra? Jag kunde inte hävda att jag var vegetarian för jag hade redan visat entusiasm över att vi skulle få kött till middag.
Efter bara någon minut reste sig dock chefen ut och gick ut i köket i igen. Hon sa något om att hon skulle förbereda en dessert. Samtidigt såg jag på andra sidan matsalen hur ett av fönstren ut från hennes lägenhet på tredje våningen var öppet.
Jag visste att det här behövde gå undan. Hon kunde komma tillbaka vilken sekund som helst. Så jag tog tag i steken med ena handen, skakade försiktigt av all köttsaft och drog iväg ett perfekt kast som skickade biffen mot det öppna fönstrets mitt.
Hon hade ingen aning
Men ögonblicket senare uppstod ett problem. Fönstret var inte öppet. Det var däremot det mest välputsade och blanka jäkla fönster jag någonsin skådat. I alla fall fram till att min stek smällde rakt in i rutan och gled neråt, samtidigt som den lämnade ett tydligt spår av blod och köttsaft på fönstret.
Min fru, vars stek var medium, hade tydligen ingen aning om mitt paniktillstånd och vände sig nu mot mig med ett ansiktsuttryck jag aldrig tidigare sett. Det var en mix av chock, panik och en blick som sa ”är du helt jäkla sjuk i huvudet?!”.
Chefen hade, givetvis, hört smällen som uppstod och kom genast in i rummet. Hon såg direkt vad som hade hänt och stod bara stirrandes mot steken som nu låg nere på fönsterbrädet. Sedan tittade hon förskräckt vidare – mot jättespåret på rutan och min tomma tallrik. Blicken hon gav mig var … förvånad.
Jag hade nu ingen aning om vad jag skulle säga. Det kände som en minuts tystnad – även om det troligen handlade om 3, 4 sekunder. Till slut var det bästa jag kunde få fram: ”Jag … är så ledsen. Jag är … en sådan klant. Jag vet inte. Äh… Jag skulle … liksom bara skära den och sedan … den bara … flög iväg. Jag ska givetvis städa upp allt… Förlåt alltså… Äh!”
Båda kvinnorna fortsatte bara att stirra chockat på mig samtidigt som jag tog min servett och började torka upp spåren av min klantighet. Jag kunde inte heller hålla tyst och avbröt den pinsamma stämningen med fler ologiska och dumma förklaringar.
”Det är okej…”
Jag visste att ingen av dem köpte mina ursäkter, men kunde inte få stopp på mig själv.
Skamset gick jag sedan tillbaka till min stol, med steken inlindad i servetten. Sedan skar jag en rejäl bit och började sakta men säkert äta upp varenda millimeter av den råa, kalla, sega, blodiga, hemska köttbiten.
Jag var rätt tyst under resten av kvällen. Min frus enda ord till mig innan vi somnade var ”Det är okej”. Som de flesta andra gifta män vet jag att det betyder ungefär ”Dra åt helvete…”.
Men tidigare i dag utbytte jag några första ord med min fru efter ”Det är okej”-kommentaren. Hon skickade nämligen ett SMS från jobbet.
Det stod: ”Goda nyheter! Chefen och jag skrattade nyss gott över vilken hopplös klant du är! Tack gode Gud! Jag älskar dig, ditt pucko!”
Snåla inte nu, DELA om du också fick ett leende av den här berättelsen!
