Är det något som alltid lyfter stämningen så är det en rolig historia. Fräckisar som de också kallas är lika roliga oavsett om man är 13, 42 eller 75 – de får alltid folk att skratta. Oftast rör det ju sig om ganska barnslig humor, där slutklämmen oftast får en att rodna lika mycket som man skrattar. Men vad gör det när alla blir på gott humör? Fräckisen här nedanför är inget undantag – håll till godo!
Gittan hade varit tvungen att åka till Stockholm för jobbets räkning, vilket innebar en tågresa på två timmar enkel väg. Arbetsdagen hade inneburit en massa möten och när dagen väl var slut såg Gittan verkligen fram emot att få ta en tupplur på tåget hem. Men precis när hon slagit sig ned på sätet så plockade personen på sätet bredvid, en yngre kille, upp sin telefon.
”Nej, inte den blonda”
Slyngeln började prata med hög röst.
– Hej älskling, det är Per. Jag är på tåget. Ja, jag vet mycket väl att klockan är sju och inte fem, men mötet drog ut på tiden. Nej, det var inte med hon den blonda, det var bara chefen där.
Gittan gav slyngeln en arg blick, men han bara fortsatte prata högljutt.
– Men nej lilla gumman, du vet väl att du är den enda för mig, jag svär.
Gittan gav killen ytterligare en arg blick, men han bara ignorerade henne och fortsatte prata.
Slet åt sig telefonen
Tjugo minuter senare satt slyngeln fortfarande och gormade i telefonen om samma sak, men bråkade nu med sin flickvän om hur mycket han älskade henne. Till slut rann bägaren över för den minst sagt trötta Gittan. Ilsket slet hon telefonen ur händerna på killen och säger högt:
– Per, kom tillbaka till sängen nu, det börjar bli kallt här.
Efter den dagen slutade Per använda sin telefon offentligt.
Han lärde sig nog en läxa, den gode Per! Tryck nu på DELA-knappen så att dina vänner också får läsa det här idag!
