Jaha, då var det dags för Melodifestivalens final igen. Något halvdassigt nummer ska skickas ner i Europa för att representera Sverige i typ Albanien eller på Malta – och att entusiasmen är så pass bastant som den är övergår mitt förstånd.
Det är miljonpublik som röstar. För mig är det faktiskt mer bisarrt än att vi nyligen lyckades fylla en hel jävla Finlandsfärja med ”Den som skrattar förlorar”-fans.
Ett slätstruket evenemang
Visst tusan har man vid tillfällen dansat plakat till Roger Pontares superdänga När vindarna viskar mitt namn eller Arvingarnas klassiker Eloise – men överlag är det rätt slätstruket och hela arrangemanget andas en vemodig desperation om att uppnå den storslagna fest som ”Mello” var för ett par decennier sedan.
”Det var bättre förr” är ett brutalt slitet uttryck, men i det här sammanhanget gör det sig faktiskt rättvisa, enligt mig.
Jag var, hör och häpna, på finalen för två år sedan. Ditbjuden. Det var otroligt kul – fram till att själva tävlingen började. Då var det en enda lång längtan efter att åter få snacka skit med vänner och hänga i den ”ljus lager”-doftande baren igen.
Trio från Den som skrattar förlorar
Enda trösten det här året – för ja, visst fan kommer bekanta tvinga en till att sitta där vid TV:n och glo igen – är att vi haft med hela tre av finalisterna i Den som skrattar förlorar.
Robin Bengtsson, Mendez och Anis Don Demina har alla gästat vår studio och eftersom hela högen var riktigt goa, så kommer jag lägga 100 procent av den minimala gnutta entusiasm jag planerar att uppbåda för själva tävlingen på att hålla på den här läckra trion.
När man har det här lite skeptiska förhållningssättet till Melodifestivalen-spektaklet, så gäller det att ta till desperata knep för att överleva vad jag lite tillspetsat väljer att kalla för ”årets största skitdag”.
Så överlever jag ”Mello”-kvällen
Jag kommer nu att redovisa dem i en lista som timme för timme, från 09.00 till 00.00, avslöjar hur jag kommer att lägga upp lördagen – där enda målet är att kväva den smärta som min arma kropp lär utsättas för under kvällens helvete.
09.00
Väcks av någon jävla notis från Aftonbladet som erbjuder totalt meningslös information inför kvällens ”Mello”-final. Blir matt, får svårt att somna om – och stiger upp.
Tanken slår mig ofta om lördagar att frukostflingorna Start var väldigt goda, men nu existerar de knappt längre. Tar minst två koppar kaffe för att uppbåda energi inför dagens förberedande måsten.
10.00
Kollar kommentarerna som kommit in till gårdagens Den som skrattar förlorar-avsnitt. Slås av tanken hur fantastiska våra följare är. Nästan lika brända i skallen som oss. Gör mig glad – och något måste man ju ta till för att bli på bra humör. Helvetet är bara tio timmar bort.
11.00
Tar en dusch. Det är det bästa jag vet – efter att se hockeylaget Frölunda vinna. Det lär jag dock inte få göra den här dagen heller. Måstematch vid 15.15. Tror på förlust.
12.00
Är tyvärr inte en bättre människa än att jag emellanåt tillåter alkohol agera hjälpmedel för att ta mig igenom jobbiga händelser, evenemang och tillställningar.
Därför sätts det nu fart mot ett av Systembolagen i centrala Stockholm.
Köper 14 öl till mig själv, en flaska vin till tjejen och några extra enheter som ”reserv”. Det gäller att ta det säkra före osäkra – i synnerhet en kväll som den här.
13.00
Slängs in i SMS-tråd, som döpts till typ ”Woho, Mello-final”, som dessvärre andas entusiasm inför dygnets huvudnummer. Ringer likasinnad för att prata av mig.
14.00
Börjar leta efter öronproppar hemma. När man söker efter sådana små saker, så är de alltid svåra att hitta. Varför är det så? Ger snart upp och inser att kvällen ändå kommer att handla om kreativa bortförklaringar för att ges tillåtelse att avlägsna sig från TV-rummet.
15.00
Börjar bli ruskigt nervös nu. Laddar upp med några klipp som visar det allra bästa från 2000-talet. Det gör mig på lite bättre humör. Det kanske inte blir så illa ändå, det här. Någon gång måste ju Frölunda chocka mig (börjar om 15 minuter).
16.00
Nu är det här skrivet under fredagen som en överlevnadsguide inför Melodifestivalen, men lördagar under våren är hockey för mig. Vid det här laget ligger nog dock Frölunda under – och jag har landat uppgiven och bedrövlig i soffan.
Sorgen är tung. Bara att försöka se framåt.
17.00
Bara två timmar kvar till man, likt i lumpen (som jag i och för sig aldrig gjorde), ska behöva inställa sig för pliktutövning. Just den här dagen handlar det om att genom ”dumburken” titta på ballonger, glitter och människor i trikåer som desperat simulerar något som ska likna ett läckert shownummer. Märkligt nog så bevittnas det av miljontals.
Kanske är det mig som det är fel på? Faktiskt fullt möjligt.
18.00
Påbörjar intag av alkohol. Det är gott – och sannerligen nödvändigt.
19.00
Ankommer till kvällens skådeplats. Lägenheten är smyckad och dekorerad. Jag gör allt jag kan för att ignorera nämnda galenskap. Är uppe i cirka fyra enheter. Satsar på tvåsiffrigt innan de första Mello-tonerna tränger sig in i mina öron.
20.00
Hör på avstånd hur det hela sätter igång. Det skriks, jublas, tjoas. Själv sitter jag inne på toa. Inga behov uträttas, så att säga – men jag kan bara inte utsätta mig för något uruselt, tillika bejublat, öppningsnummer.
Noterar att jag har en fläck på skjortan. I och med att man ser som en kratta händer det då och då. Får ångest och inser att kvällen precis blev ännu sämre.
21.00
Tydligen bara en timma kvar – sedan frihet. Har nu passerat tio enheter. Kampen går vidare. Planerar erbjuda mig att gå ut med soporna inom kort. Blir kvällens höjdpunkt. Då kanske man dessutom anses vara en snäll vän – eller så blir man ”synad” och uthängd. Spännande.
(Cirka 21.20)
Går ut med soporna – wow!
22.00
Skiten är över – och ingen är gladare än jag. Någon har vunnit. När det här skrivs vet vi ännu inte vem, men det spelar faktiskt inte så stor roll. Någon kommer, tydligen, att få åka ner till Nederländerna för den där Europafinalen. Stackare.
23.00
Kvällen har återgått till något som går att likna vid en vanlig lördagskväll.
Har klivit på den där reservtanken från Systembolaget som jag tidigare berörde. Har dock redan ångest inför att samma kväll bara är 365 dagar bort. Fan, dags att börja planera undanflykter igen.
00.00
Mello-lördag blir vanlig söndag. I dag ska jag fixa i nya lägenheten. Ren terapi efter den här pärsen. Det kan man vara värd!
Tycker du att jag är helt dum i huvudet som är så pass kritisk till Melodifestivalen? Det är helt okej, man får givetvis tycka om vad man vill – det är bara jag som måste få raljera lite.
Ingen ska ta illa upp. Det är till exempel obegripligt att så jäkla många tycker om Den som skrattar förlorar – vi och ni är nog minst lika sjuka i huvudet.
Vad tycker du om Mello? Ge oss gärna din åsikt i kommentarsfältet på Facebook, eller DELA vidare artikeln om du anser att Niclas har en poäng!
