Något som alltid piggar upp, trots att höstmörkret nu lagt sig över oss, är en rolig historia, eller fräckis, som de också kallas.
En fräckis har nästan alltid ett lite barnförbjudet tema, men framför allt brukar de ha en slutkläm som får de allra mest råbarkade att rodna och skratta tills de inte får luft.
Den här fräckisen fick jag skickad till mig av en gammal barndomskompis, och den är minst sagt fräck – håll till godo!
Lille Karl tillbringade ofta hela somrarna ute på sina föräldrars landställe, där han fick umgås med de vuxna dagarna i ända. På landstället fanns en bastu, men där fick Karl aldrig följa med in.
Tjatade och tjatade
Men efter en halv sommar av tjat så fick Karl till slut följa med karlarna i familjen in i bastun, mot ett löfte om att hålla sig långt bort från aggregatet.
Storögd klev Karl in i bastun för första gången. Han såg sig förundrat omkring. Männen satt och flåsade i den varma bastun och öste vatten på de heta stenarna.
Plöstligt frågar Karl sin farfar, som satt på nedre laven.
– Varför har du så stora händer, farfar?
– Det är för att jag jobbat en hel del i mina dagar, svarade farfar.
”Men du farfar…”
Lille Karl fortsatte att fråga.
– Och varför har du så stora fötter, farfar?
– Jo ser du, det är för att jag har traskat en hel del i mina dagar.
Karl tystnade en stund, sedan stirrade han rakt på farfars kronjuvelet och utbrast.
– Men farfar, kissat har du nog inte gjort särskilt mycket i dina dagar.
Man kan tänka sig att farfar skämdes en del där i bastun efter sonsonens lilla iakttagelse!
Tryck nu på DELA-knappen så att dina vänner också får se det här idag!
