Man ska givetvis helst inte ta lagen i egna händer. Skulle alla göra det titt som tätt hade det blivit kaos. Samtidigt finns det verkligen tillfällen då man kan hävda att det finns förmildrande omständigheter.
Den här historien är ett sådant exempel. Den har florerat på nätet ett tag nu och är berättad av en man som arbetade i en domstol en dag då han lyckades överhöra en diskussion om ett lite speciellt fall.
Huruvida det här hänt på riktigt vet jag faktiskt inte. Det skulle mycket väl kunna vara helt fiktivt – men oavsett så kunde jag inte hålla mig för skratt när jag kom till slutet.
Tusentals människor världen över har nu skrattat åt den här historien! Om du också tyckte den var rolig får du gärna dela vidare längst ner i artikeln.
En man berättar:
Jag hörde att en 71-årig kvinna stod åtalad för ringa misshandel av en mammografiläkare.
– Jag är visserligen skyldig, men det finns förmildrande omständigheter, sa hon inför rätten.
– Jaha. Då skulle jag vilja höra vilka dessa omständigheter är, svarade ordföranden sarkastiskt.
Jag kände att ”det vill jag också”, så jag spärrade upp öronen och lyssnade.
– Så här är det, berättade kvinnan. Jag hade en tid bokad för mammografi. Jag kom i tid och väl på mottagningen så möttes jag av en överglad läkare vars leende sträckte sig från öra till öra. Energin sprutade nästan ur hans ögon.
– Hej! Jag heter Johan! Det du behöver göra är att kliva in i rummet här intill, klä av dig allt ovanför midjan – och ta sedan på dig den här överdragsrocken, sa han.
Kvinnan fortsätter:
– Johan, testa koffeinfritt kaffe nästa gång, tänkte jag. Det här är inte kärnfysik, jag har gjort det här förr.
– Sedan sprang han iväg en för ett par sista förberedelser, men relativt snabbt var vi igång – och efter att ha klarat av högersidan så bad han mig att byta till vänster bröst, berättar kvinnan för rätten.
– Försök att stå på tårna och luta dig framför så att vi får med allt, uppmanade läkaren.
– Visst, svarade jag och pressade på samtidigt som jag kände hur en mix av kyla, obehag och andnöd fyllde min kropp.
– Jag trotsade nästan tyngdlagen där jag stod framåtlutad med mitt ena bröst inklämt mellan de två kvadratiska glasskivorna. Men plötsligt, från ingenstans, hörde jag ett POFF!
– Plötsligt var det kolsvart. Strömmen hade gått. Johan sa att ”man jobbar med underhåll på våningen under i sjukhuset och att de måste ha kommit åt någon strömbrytare”, så han satte full fart mot dörren.
Bekant i matkön
– Hallå! Ska du bara lämna mig så häri mörkret? ropade jag efter honom där jag stod i min mindre trivsamma ställning.
– Åh, din stackare, svarade läkaren. Det har kommit på extrabelysning ute i hallen. Jag lämnar dörren helt öppen, så du kommer att kunna se!
– Innan jag hann protestera hade han rusat iväg. Men i den här halvnakna positionen, med ena bröstet hängandes mot marken och det andra in mellan två glasskivor … det var så vaktmästarna Robert och Erik hittade mig…
– Den ena av dem, jag minns inte vem, frågade om jag visste att strömmen var av … och jodå, det hade jag koll på. Jag skrek av panik inombords, men försökte agera så sansat och lugnt som det bara gick.
– Jaha, okej, vad bra, svarade den ena vaktmästaren och vinkade adjö som om han sett en bekant i matkön på Ica.
Kvinnan fortsätter inför den redan lätt chockade rättssalen:
– Två timmar senare, alltså TVÅ TIMMAR SENARE, så rusade Johan in i rummet igen med sitt förbannade leende på läpparna. Jag kvar i exakt samma position.
– Han tittade beklagande på mig. ”Åh! Strömmen kom tillbaka, men jag glömde helt av dig. Och dumma mig, sedan gick jag på lunch med en kompis!”…
– Och det, bästa ordförande, är bakgrunden till hur hans lilla huvud – i stället för mina bröst – hamnade mellan den där förbannade maskinens klämmor!
Rättens ordförande fick kämpa för att hålla skrattet tillbaka, men fick till slut ur sig:
– Eh … okej. Åtalet ogillas … du är helt fri är att gå!
Tryck nu på dela-knappen om du också fick dig ett leende av den här berättelsen!
