Jag har alltid varit lite svag för norrlänningar. Speciellt sedan jag valde att flytta upp till Stockholm. Det kanske inte är alla som vet, men det bor faktiskt en hel del här i huvudstaden – och nästan alla är förbaskat trevliga.
Vem vet – det kanske är något med att växa upp i norr som gör att man blir lite härligare och mer avslappnade än folk som växer upp i mer söderut. Vad vet jag! Det är givetvis även varierat från person till person.
Den här roliga historien handlar om en norrlänning som är mycket trevlig – fast på ett klassiskt norrländskt vis. Jag hoppas att ni ska gilla den lika mycket som jag gjorde!
Det var då Direktör Gyllenram som hade åkt långt upp i Norrland för att komma bort från Stockholm och ta lite välbehövlig semester från all stress på hemmaplan. När han var framme vid stationen så var klockan två på natten.
Han ringde till taxibolaget som hade en skylt på anslagstavlan vid tåget. Efter en stund kom en lokal förmåga vid namn Pekka och hämtade upp honom på en snöskoter för att köra direktören till stugan som han hade hyrt.
– Nå, dä é bar nåre mil bort, säger föraren.
På väg mot fjällstugan tvärnitar Pekka plötsligt med skotern för att hälsa på en man som kom gåendes på en lite avlägsen stig.
– Nämen, Anders – du ä ut och gå ser jag? muttrar Pekka.
– Jajamän, svarar främlingen.
– Jaja… Hej på dä då, Anders.
Med det sagt så satte Pekka igång skotern igen och körde vidare. När de väl kommer fram till stugan så kliver norrlänningen av skotern, tittar mot direktören och säger närmast viskandes:
– Uschäkta stoppe, men dä va min bror Anders. Vi ha int setts på sju år – och då ä dä ju trevli att prata lite nä man träffes…
Norrlänningar är ju underbara! DELA gärna om du håller med!
