Nu för tiden är det inte alls lika stort med insändare till tidningar som det var när jag växte upp. Då var det en självklarhet för många att skicka in ris och ros till den lokala blaskan – och det hände givetvis också att man blev publicerad.
Med internets framväxt har det här dock dött av en hel del. Tydligen finns de som håller den här traditionen levande, men i alla fall jag ser inte sådant här lika ofta som förr. Lite synd är det, för jag tyckte det var ganska mysigt att läsa vad folk hade att säga till morgonkaffet.
Lite på det här ämnet så hittade jag den här roliga historien tidigare i dag. Den handlar om en man som blev rejält irriterad när hans dikter inte publicerades i tidningen. Jag ska inte avslöja för mycket, ni får läsa själva – men jag fick mig i alla fall ett gott skratt på slutet.
Om även du tycker att den här fräckisen är rolig så får du gärna trycka på dela-knappen längre ner i artikeln för att sprida skratt till dina nära och kära!
Det var då konstnären och poeten Örjan Jansson som började bli rejält uppretad på att lokaltidningen aldrig publicerade de dikter han sände in – och med det senaste alstret så skickade han med en liten lapp där han skrev:
”Herr redaktör! Oförskämd, är ordet jag främst finner för er. Härmed insänder jag dock min senaste dikt. Var vänlig meddela den och er uppriktiga mening om densamma. Jag har nämligen fler järn i elden! / Örjan Jansson.”
Dagarna gick och efter en vecka damp det ner ett brev i Örjans låda där det fanns en lapp från tidningsredaktören:
”Ärade diktskrivare! Tag ut järnen ur elden och kasta in dikterna istället. Det är vår uppriktiga mening!”
Snåla inte nu, tryck på dela-knappen om du fick dig ett litet skratt!
